Rapport från årets sista avsnitt av "Orust Kommunfullmäktige 2013"

Missade du 2013 års sista Kommunfullmäktige?

Ta fram popcorn, chips och dricka, luta dig bekvämt tillbaka och klicka på länken till poddsändningen:
Missade du kommunfullmäktige, se test webbsändningen här >

Mycket nöje.

Lång dags resa mot natt

På kurs i Stockholm, en plats som varit ”hemma” under perioder i livet och föremål för mer eller mindre frekventa besök beroende på arbete och uppdrag. Som Orust bo är det dock förenat med ett visst besvär att, som idag vara på kurs mellan kl 13:00 och 17:00. Senast möjliga avresa från Göteborg Central med snabbtåg kl 09:35 för att vara framme på Stockholm Central kl 12:50, kanske inte verkar så blodigt? Men för att säkert, jag menar riktigt säkert vara med på tåget får man det enda effektiva kommunikationsmedlet som är tillgängligt idag, BILEN och då räkna med två (2) timmars total restid från Henån till Göteborg C.

Idag så blev jag påmind om VARFÖR. Helt plötsligt i Stora Höga då jag skulle lämna den fullständigt ”sönderreglerade” väg 160 och äntligen komma ner på E6 och motorvägen där man kan köra ikapp den tid som man förlorat på dessa 50 och 70 sträckor.

Men vad nu E6:an är full av stillastående bilar så långt ögat når, inte en chans att hinna till tåget … Det blev att i motorvägsfart ta vägen över Spekeröd – Diseröd och slutligen ner på motorvägen i Kungälv. Motorväg och höghastighetståg från Orust NU! Först då kan denna kommun bli ett seriöst boende alternativ för aktiva personer i farten.

Väl framme i den kungliga huvudkommunen, denna soliga men ”myggfria” vinterdag kunde jag konstatera att Klarabergsviadukten med omnejd fortfarande var en byggarbetsplats, om än lite luftigare. Jag kände mig faktiskt riktigt nostalgisk och undrade varför jag inte stannat kvar där i början på 80-talet.

Men efter ytterligare några hundra meter så blev jag påmind om varför, för trångt och för lite frihet.

Stackars bilägare som inte kan njuta av fri parkering i överflöd, en mänsklig rättighet, borde ta upp frågan med FN.

Efter en lärorik eftermiddag är det då dags att gå tillbaka genom centrala Stockholm för att ta 17:14 tåget tillbaka till Göteborg och sedan bilen hem till Henån, vid den tiden på dygnet så borde jag alltså vara hemma vid 21:50 till 22:00 tiden. Inte så illa för att bo på en Ö, avresa vid 07:30, barnen till dagis, fem och en halv (5,5) timmar resa sedan fyra (4) timmar kurs följt av ytterligare fem (5) timmar hemresa(!).  Minns plötsligt resorna mellan Trollhättan till Wiesebaden/Frankfurt am Main under min tid på Saab/GM 1998-2001 då kunde man ta sig de ca 130 milen på ca 8 – 8,5 timmar med bil om man körde på kvällen/natten.

Men vad är detta vilken uppfinningsrikedom i jobbskapande, sandwichmannen har kommit till heders igen, kan det vara något för Christers och Ferrari … nej skulle tro att det är billigare med en vanlig trottoarpratare, men nöden har ingen lag då det gäller att kringgå den lokala ordningsstadgan. Undrar vad han har i timlön för att sitta på pass, han kan ju faktiskt jobba med telefonförsäljning samtidigt?

Det börjar bli trångt, mycket trångt i folkhemmet ändå är vi ett av Europas mest glesbefolkade länder. Vad kan man förvänta sig här näst, Julgranen i taket, eller?

Äntligen ombord, tack och lov för bärbar dator och Internetanslutning på tåget. Men vad är detta stopp på Flen station, ett tidigare snabbtåg har kört på något okänt längre fram på banan och nu måste man inspektera sträckan innan fler tåg kan passera, efter fyra och en halv timme har räddningstjänsten städat bort kvarlevorna av den som av okänd anledning mött sitt öde där och då, måste vara tungt att vara lokföraren.

Så var dagen till ända inte vid 22:00-tiden som beräknat utan 02:30 dagen efter, men det var åtminstone inga köer över Tjörnbron. Tur i oturen så åkte jag inte med västtrafik för då hade det blivit till att ta in på hotell i Göteborg för att invänta morgontrafiken mot Orust.

Ja till en skola byggd på barnets egen lust att lära istället för "Flumskola" eller "Jan Björklunds pekpinnar"!

Dagens PISA rapport om hur Sverige, ett land som byggt sitt historiska välstånd på några innovativa Ingenjörsföretag, inte längre kan mattematik och naturvetenskap stämmer åtminstone mig till eftertanke. Någonting är FEL, MYCKET, MYCKET FEL! 

Jag drar mig till minnes min nu 25-åriga dotters skoltid, hon räknade ut mattebok efter mattebok, det verkade som om förmågan att räkna ut flest färdigt uppställda var det avgörande, men när det kom ett problem som först skulle formuleras ”på mattematikens språk” innan det kunde lösas, då var det stopp. 

Skolan glömde helt enkelt bort att visa vad alla dessa siffror och tal skulle tjäna till, varför det var bra att lära sig just det som man ville att hon skulle lära sig. 

Det blir som att lära sig massor av glosor på ett främmande språk utan att någonsin försöka bygga meningar och framförallt inte försöka prata det främmande språket.

Svensk skola har inte bara missat tavlan, den har skjutit sig i foten. Då jag verkligen inte tror att vare sig lärarna eller barnen är dumma måste det vara något annat som felar. Tidigare i år dristade jag mig till att prata med en lärare på Henån nya skola om vart den där tillsynsläraren, eller vilket namn den funktionen nu haft genom åren. Ni vet den där rutinerade läraren som med stor stränghet, men med glimten i ögat ömsom tog sig an de rastlösa unga pojkarna på raster men också stöttade dem med stort tålamod och tid då de behövde lite extra. Hon sa då, med en suck och ett vemod i rösten, ”ja men det går ju inte idag”. Helt plötsligt fattade jag att hon nog egentligen inte riktigt trodde på de hon gjorde utan egentligen skulle vilja göra jobbet på ett annat, bättre sätt, om det var möjligt.

Finns det då ingen gyllene medelväg, en tredje väg skild från både ”Flumskolan” och ”Jan Björklunds pekpinnar”? JA, JAG VET ATT DEN FINNS, en pedagogik byggd på barnets egen lust att lära och dess eldsjäl heter Sten Rydh och hans mattesmedjan.se

Jag minns den vårdag i Bengtsfors 2003 då jag som ny näringslivschef med uppdrag att förändra, träffade Sten, mattelärare med magiska förmågor på den kommunala matteskolan LOGOS. Han hade då kört för fulla hus under inte fullt 10 år. Rektorerna på den vanliga skolan sa, ”då vi har elever som inte riktigt hänger med i matten och börjar tappa orken så skickar vi dem till Sten på lite stödundervisning. Efter ett tag så kommer de tillbaka och har fattat galoppen, vete gudarna hur han gör (!)”

Inte nog med att han räddade en och annan student att komma igenom gymnasiet och kanske vidare till högre studier han lockade även de riktigt unga, oförstörda och ambitiösa att ta med sig sina föräldrar på Eftermiddagskurser i mattematik med samma lust och entusiasm som andra 4 till 18 åringar går på idrottsträning. Att bevista en sådan kurs som åhörare är en upplevelse och energi kick helt i klass med vilken VM-final som helst.

När vi i den kommunala bubblan pratar om utbildning slutar vi då ungdomen klarat sig in på gymnasiet och då helst på ett billigt program, då hemkommunen får betala och själva har vi ju nästan ingen gymnasieskola. Då jag har förmånen att som Ingenjör och ledamot av SverigesIngenjörers distriktsstyrelseväst få jobba i andra änden och behovet av ett livslångt lärande, att utbilda sig ”mitt i livet”, åtminstone inte om man vill hålla sig i framkanten på sin arbetsmarknad fram till 67 … 70 års ålder i en snabbt föränderlig värld.

Om det är något som skolan borde understödja och vidareutveckla så är det den unges inneboende lust att lära, för i slutändan är det bara det som räknas, att lära om och lära nytt. Kanske något att göra istället för det minst sagt tveksamma värdegrundsarbetet.