Dagens PISA rapport om hur Sverige, ett land som byggt sitt
historiska välstånd på några innovativa Ingenjörsföretag, inte längre kan
mattematik och naturvetenskap stämmer åtminstone mig till eftertanke. Någonting
är FEL, MYCKET, MYCKET FEL!
Jag drar mig till minnes min nu 25-åriga dotters skoltid,
hon räknade ut mattebok efter mattebok, det verkade som om förmågan att räkna
ut flest färdigt uppställda var det avgörande, men när det kom ett problem som
först skulle formuleras ”på mattematikens språk” innan det kunde lösas, då var
det stopp.
Skolan glömde helt enkelt bort att visa vad alla dessa siffror och tal skulle tjäna till, varför det var bra att lära sig just det som man ville att hon skulle lära sig.
Det blir som att lära sig massor av glosor på ett främmande språk
utan att någonsin försöka bygga meningar och framförallt inte försöka prata det
främmande språket.
Svensk skola har inte bara missat tavlan, den har skjutit
sig i foten. Då jag verkligen inte tror att vare sig lärarna eller barnen är
dumma måste det vara något annat som felar. Tidigare i år dristade jag mig till
att prata med en lärare på Henån nya skola om vart den där tillsynsläraren,
eller vilket namn den funktionen nu haft genom åren. Ni vet den där rutinerade
läraren som med stor stränghet, men med glimten i ögat ömsom tog sig an de
rastlösa unga pojkarna på raster men också stöttade dem med stort tålamod och
tid då de behövde lite extra. Hon sa då, med en suck och ett vemod i rösten, ”ja
men det går ju inte idag”. Helt plötsligt fattade jag att hon nog egentligen inte riktigt trodde på de hon gjorde utan egentligen skulle vilja göra jobbet på ett annat, bättre sätt, om det var möjligt.
Finns det då ingen gyllene medelväg, en tredje väg skild
från både ”Flumskolan” och ”Jan Björklunds pekpinnar”? JA, JAG VET ATT DEN
FINNS, en pedagogik byggd på barnets egen lust att lära och dess eldsjäl heter
Sten Rydh och hans mattesmedjan.se
Jag minns den vårdag i Bengtsfors 2003 då jag som ny
näringslivschef med uppdrag att förändra, träffade Sten, mattelärare med magiska förmågor på den
kommunala matteskolan LOGOS. Han hade då kört för fulla hus under inte fullt 10
år. Rektorerna på den vanliga skolan sa, ”då vi har elever som inte riktigt
hänger med i matten och börjar tappa orken så skickar vi dem till Sten på lite
stödundervisning. Efter ett tag så kommer de tillbaka och har fattat galoppen,
vete gudarna hur han gör (!)”
Inte nog med att han räddade en och annan student att komma
igenom gymnasiet och kanske vidare till högre studier han lockade även de
riktigt unga, oförstörda och ambitiösa att ta med sig sina föräldrar på Eftermiddagskurser
i mattematik med samma lust och entusiasm som andra 4 till 18 åringar går på
idrottsträning. Att bevista en sådan kurs som åhörare är en upplevelse och
energi kick helt i klass med vilken VM-final som helst.
När vi i den kommunala bubblan pratar om utbildning slutar
vi då ungdomen klarat sig in på gymnasiet och då helst på ett billigt program,
då hemkommunen får betala och själva har vi ju nästan ingen gymnasieskola. Då jag
har förmånen att som Ingenjör och ledamot av SverigesIngenjörers distriktsstyrelseväst få jobba i andra änden och behovet av ett livslångt
lärande, att utbilda sig ”mitt i livet”, åtminstone inte om man vill hålla sig i
framkanten på sin arbetsmarknad fram till 67 … 70 års ålder i en snabbt
föränderlig värld.
Om det är något som skolan borde understödja och
vidareutveckla så är det den unges inneboende lust att lära, för i slutändan är
det bara det som räknas, att lära om och lära nytt. Kanske något att göra
istället för det minst sagt tveksamma värdegrundsarbetet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar